Foto: David Almlöf

Örnar går inte i trappor Pedagogen hade utarbetat sina metoder på det noggrannaste; han hade, sade han, gått helt vetenskapligt till väga och byggt en trappa som skulle föra till de olika våningarna i kunskapen. Genom många undersökningar hade han fått fram avståndet och höjden mellan trappstegen för att anpassa dem till den normala förmåga barns ben har. Här och var hade han byggt en trappavsats där barnen kunde vila och vid ett bekvämt trappräcke kunde nybörjarna få stöd. Och så arg han sedan blev, denne pedagog! Inte alls på trappan som ju självklart var planerad och byggd med klokhet &endash; utan på barnen som inte alls tycktes ha någon känsla för hans omsorger om dem. Han blev arg av följande anledning: så länge han stod och observerade användningen av denna trappa, hur man trappsteg för trappsteg skred upp, vilade vid avsatserna och höll sig vid räcket, förlöpte allt helt normalt. Men var han för ett ögonblick inte där &endash; genast blev det kaos! Bara de som redan av skolan hade präglats tillräckligt auktoritärt fortsatte kliva i trappan steg för steg, höll sig i räcket och vilade där de skulle - som hundar som i hela sitt liv blivit dresserade att lyda sin husse och som slutat följa sin egen hundrytm vilken en tränger genom buskage och struntar i anvisade vägar. De andra barnen föll tillbaka i sitt instinktiva beteende och hittade tillbaka till sina behov: det ena barnet betvingade trappan gåendes på alla fyra, det andra tog lätt två steg på en gång och vilade inte vid avsatserna. Det fanns de som t.o.m. försökte kliva upp för trappan baklänges och som verkligen blev små mästare i det. De flesta tyckte dock - och det är en obegriplig paradox - att trappan inte erbjöd dem tillräckligt av äventyr och utmaningar. De rusade runt huset, klättrade uppför stuprännan, klängde över staketen och nådde taket på rekordtid, bättre och snabbare än via den s.k. metodiska trappan. En gång framme vid taket tog de trappräcket ner igen ... bara för att våga den äventyrliga uppstigningen en gång till. Pedagogen jagar då de personer som vägrar följa det av honom utstakade normala sättet att gå i trappan. Har han någonsin frågat sig själv om inte hans kunskap om trappan kan vara felaktig och om det inte skulle kunna finnas snabbare och effektivare vägar på vilka man kan hoppa och springa fram? Och om det inte finns &endash; som Victor Hugo säger &endash; en pedagogik för örnar som inte kliver i trappor för att komma upp? CÉLESTIN FREINET

Upp

Lämna rullbanan Ärligt talat: Om man överlät åt pedagogerna att lära barnen cykla, skulle vi inte ha många cyklister. Faktiskt skulle man då innan man fick grensla cykeln kunna namnge dess olika delar och Framgångsrikt ha klarat av ett antal uppgifter kring mekanikens transmissions- och balanspninciper. Därefter, men bara därefter, kommer barnet att tillåtas sätta sig på cykeln. Men nej, var inte oroliga! Man kommer inte ansvarslöst att släppa iväg barnet på svår bana där det skulle kunna skada andra. Pedagogerna kommer att ha iordrningställt bra träningscyklar monterade på en rullbana med valsar som snurrar fritt. Där skulle barnet utan att ta några risker få lära sig att sitta i sadeln och att trampa. Bara när barnet kunde cykla skulle man låta det fritt få använda sitt fortskaffningsmedel. Som tur är omintetgör barnen i förväg pedagogemas alltför försiktiga och metodiska projekt. På en vind hittar de en gammal rostig cykel utan varken däck eller bromsar och i smyg lär de sig på några minuter att cykla, på samma sätt som andra barn lär sig, utan att känna till principer och regler. De tar cykeln, ställer den i nedförsbacke och landar lite längre ner och börar envist om. På rekordtid kan de cykla. Övning gör resten. När de sedan, för att åka bättre måste laga ett däck, rätta till en eker eller byta kedjan, då kommer de att fråga kompisarna, titta i någon bok eller fråga läraren om det som ni meningslöst försöker inpränta i dem. I böljan av varje erövring finns inte kunskapen, som i allmänhet enbart föds i samband med livets krav, utan erfarenheten, övning och arbetet. Lämna därför rullbanan och grensla cykeln! CÉLESTIN FREINET

Upp

Det lilla som gör så mycket... På regementet är potatistjänstgöringen urtypen får soldatarbetet! Det sitter ett dussin soldater på köksgolvet, grupperade kring den halvöppna säcken likt kämpar som vaktar på en slagen fiende. Man börjar på en signal när alla är färdiga. Enligt den militära tekniken, med potatis i hand, iakttar man sergeanten. När han tittar så skär man snabbt, snabbt ett långt band av potatisskal, sedan sitter man utan att göra något ända till sergeantens nästa ögonkast. Det pratas om arbetets lönsamhet. Här har vi ett slags antilönsamhet. Den som producerar för mycket, eller för fort, beseglar arbetslagets öde, eftersom det då döms till att skala mer potatis. Här har vi lagen om den gyllene medelvägen, en lag som inte är gjord för verkligt arbete. Men den unge soldaten, som har skalat potatis hela morgonen enligt soldatrytmen, går på kvällen hem till sin flickvän. Hon säger vänligt: "Nu måste vi göra soppan......" "Strunt i Potatisen, den klarar jag av!" Här inväntar han inte signalen! Snart ser man potatisar komma och gå de flinka händerna och med kniven tar han försiktigt bort alla fula maskhål. Och i vilken takt! Detta är inte längre soldatarbete, det är verkligt arbete. En syssla företagen med kärlek i livets tjänst. Då ger man allt. Det har behövts så lite för att förvandla den trista potatistjänstgöringen till verkligt arbete: Ett vänligt leende, ett uppmuntrande ord, lite värme för hjärtat, ett mänskligt perspektiv och friheten, eller m.a.o. individens rätt att själv välja den väg man vill gå utan varken koppel, kedja eller spärrar. Det behövs så lite, men detta lilla är allt. Om ni lyckas ändra klimatet i er klass, om ni skulle låta den aktiva friheten växa, om ni kunde ge lite värme åt hjärtat med en solstråle som väcker förtroende och tillit, då lämnar era elever soldatens potatistjänstgöring och ert arbete kommer att bära frukt hundrafalt. Denna solstråle är den moderna skolans hemlighet. CÉLESTIN FREINET

Upp

Jag vill plocka dem själv Nicole står under ett körsbärsträd. Framför sig har hon en korg full av blanka, mörkröda körsbär. Hon behöver bara ta för sig och äta tills hon är mätt. Men hon är inte glad. - Jag vill plocka dem själv, säger hon och försöker att nå grenarna, som tycks ha vuxit ut för hennes skull, precis där hon vill ha dem. Hon kräver inte mycket. Det minsta bär är för henne målet, även om det är lite grönt. Hon har själv plockat det. Jag tycker lite synd om henne och säger: - Ta här, Nicole, här har du några läckra bär. Men hon säger nej och sträcker sig ut efter grenarna och upprepar okuvligt: - Jag vill plocka dem själv! Här har vi ett av uppfostrarens kardinalfel: Vi leder våra elever till skuggan av ett träd, framför dem ställer vi den frukt som vi har valt ut och plockat åt dem, läckert anrättad i böcker - vetenskapliga och högteknologiska mästerverk. Sedan blir vi förvånade, när barnen vänder sig bort från dessa läckerheter och styr sina blickar och fingrar mot trädet, som de mycket hellre själv vill klättra upp och plocka bär i, direkt i livet; kunskapens ovärderliga frukt. som bara smakar när den plockas på rätt tid och med rätt avsikt. Eftersom vi inte förstår barns naturliga problematisering av frågor, som vi redan har besvarat åt dem, gömmer vi trädet, så att eleverna bara kan se frukten och vara tillfreds med den. I brist på bättre äter därför barnen frukten i korgen, ofta så hafsigt, att den inte tuggas ordentligt, och så slutar de att tycka om den. Var ligger så felet: hos barnet som inte längre känner hunger eller törst? Eller ligger felet i metoden, som inte förmår ersätta upplevelsen med trädet? Stackars barn som aldrig fått äta körsbär direkt från trädet, som alltid fått dem plockade och serverade i en korg, och som aldrig fått uppleva lyckan av att gripa tag i en gren och äta frukt i överensstämmelse med sin egen aptit och egna behov... (Av Celestin Freinet)